Average.

Så nära, men ändå så långt bort.
Blir mörkrädd när jag tänker på hur nära studenten jag är.
Samtidigt har vi tusen saker att göra klart innan vi äntligen får stå där med champangen och mössorna i högsta hugg.
Min energi är nere under noll. När det är så mycket att göra, hamnar jag i någon sorts försvarsmekanism som säger till mig att bara sitta och slappa. Som en ond cirkel. No shortcuts.

Damn. Man orkar lixom inte vara mer än average.