Living in vasa.

Det var ett tag sedan... Ett år drygt.
Mycket har jag hunnit göra, flytta in hos P, åka till Korfu, jobba i Frölunda, jobba i Nordstan, jobba på NK, flytta ut från P, åka till Kina... And a whole bunch of other stuff.

Men för att återkomma till nuet så bor jag för tillfället hos min kära AL i vasastan. Känns skönt att lämna LA bakom sig, även om det endast är för en månad. Plötsligt finns allt i närheten; jobbet, och, ja, i stort sett allt.

Jag har saknat min cykel. Den har stått parkerad hemma hos P sedan jag flyttat ut. I förrgår blev den äntligen fri. Tanken var att jag skulle cykla till Frölunda när jag jobbade där, men det blev ju inte av. (inte med Maries mentalitet; "Känner jag för att motionera, lägger jag mig ner tills det går över") Så min kära cykel har stått och dammat i snart ett år. Nu ska jag seriöst använda den. Visserligen inte så långt att cykla till NK, men det är bättre än inget?

Vi hade surpriseparty i fredags för AL, jag är såå nöjd med att jag lyckades hålla det hemligt, jag bodde ju ändå med henne i en vecka inann :)
Annicas reaktion på överraskningen: "Vem har tänt ljus i lägenheten!?"
Mats tankegång innan han hoppade fram: "Vad ska jag säga? Grattis, surprise...?" Det slutade med att skrika "AAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHH!!"

Fler bilder på min facebook, men här är tre. Enjoy.

Margot -ut.

vad är en bal på slottet?

Yesterday was the shit. Studentbalen. SÅ kul! Över förväntan faktiskt. Känns sorgligt att det är över nu. (Men jag kommer ihåg alla dagar med dig, dom e över nu!)
Började med att fixa frillan hos min trogna frisör, always at my service. Tack L, för påfyllningen av hårnålar. Kände mig lite halvskum när jag vandrade genom stan för att bli upphämtad av pappa. Osminkad, oklädd (jag var ju inte riktit naken, men ändå), och allmänt ful, med fixad uppsättning. Jag kände mig som en vandrande dubbelmoral.
Fick i alla fall kommit hem och fixat resten innan det var fotografering i trädgården.



Margot, the fotomodell var i farten.

Efter diverse återstående fotofraferingsuppdrag var det dags att inta Valands Festvåning. Därinne bjöds både god mat, mycket att dricka, en dj:ande Peter Siepen och en hel del shakanes i klänningarna. Josse was on fire.

Höjdpunkter:
*Annica: "Vad duktig din mamma är på att sy, Robin. Hon borde bli känd. Vad heter hon i efternamn?"
*Bästa bordet, bästa bordet, bästa bordet, bästa bordet. (Alla andra bord tittade snett)
*Peter Siepen som berättar att man ökar förbränningen med 80% om man går med stavar.
*Josse som försöker snylta till sig mer vin än vad som tilldelas under huvudrätten. "Ursäkta mig, jag fick ingen påfyllning på mitt vita vin." "Nej, men du fick väl rött istället?" "Ehh.. aa."
*En fin liten chokladkaka innanför min klänning. Hur hamnade den där Joss?
*"Det är över nu" på dansgolvet.
*Jag och Annica stapplar ut ifrån Valand, på väg hem till henne. Går förbi en grupp engelska turister som med stirrar med förundrad min. Den ena kläcker kommentaren: "Have you got married?"
* Vi är nästan framme vid trappuppgången, barfota, när en kebabköpande örebroare säger med sin gnällbältsdialekt: "Jag trodde jag såg i syne, det är inte varje dag man ser två festklädda flickor gå runt barfota klockan halv fyra på morgonen."
*Cencurerade bilder ifrån ombyte till nattkläder.
*Annica som tvättar mina fötter i badkaret, sittandes ner så att hennes pyjamasbyxor får en stor våt fläck i rumpan.

denna söndag.

Åt detta konstverk har eftermiddagen gått åt för att skapa. Haha, för jag hade helt enkelt inget bättre för mig.

Roadtrip.

I tisdags var vi på Lager 157, jag, Elina, Annica, and the driver: Becka. Riktigt trevlig utflykt. Allsång på motorvägen. Kan det bli bättre?
Jag hittade jeans och ett jättefint DAY Birger et Mikkelsen-linne som jag ska ha på studentkvällen!



Själv shotgunade man, så fjantarna hamnade i baksätet.


Rebecca flinandes vid ratten.

I fredags var det återigen dags att ge sig ut på vägarna, fast då var det jag själv som stod för chaufför-biten. Det var roadtrip-Allansson. Ut till Öckerö skulle vi (Jag å Lövstad) för att möta vår länge bortresta älskling.
Det gick kanon (trots diverse vägarbeten mitt i stan som begränsade framkomligheten till vasa för att hämta AL, och förseningar på grund av latte-köpning på Java) ända ut på Lundbyleden och tunneln. Efter den hände nått. Skyltarna, som så tydligt visade vägen till Ö-ö, försvann. När vi fick välja mellan att köra mot Mölndal eller Frölunda, insåg vi att något gått snett. (Allt skylls på min kartläsare som fått en fin utskrift i handen att följa.)
Jag svängde in till en shell för att fråga efter vägen. Det var då jag förstod (efter att killen i kassan övertygat mig) att vi var på fel sida vattnet. Vi hade kört igenom grinsängstunneln (eller vad den heter?) och befann oss i Frölunda. Pinsamt. Utan en tanke på att vi redan åkt över vattnet (eller under, i tingsdadstatstunneln) hade vi åkt över älvsborgsbron, och trott att vi åkt över till Hisingen-sidan. Haha. Tur att expediten inte var fräsh, jag hade dött. Noll lokalsinne. Efter det gick det bra i alla fall, E6 tillbaka och sen var det skyltat.

Challe-bus!

Life is no longer a bitch.

Livet leker nu när historian är inne. (Om det blev bra eller inte kan vi lämna osagt. Host.)

Imorrn ska brudarna ut på en åktur. Lager 157 med Elina, Annica och Becka :) Kalas. Jag räknar med många fynd, med min uteliggar-snåla budget. Eller för att citera Per: Pengar är inget problem. (Uttrycket lever vidare). Garderoben är i alla fall i stort behov av en upprustning...

Var med Elina och tog ut pengar på Nordea här om dan. Det fanns en skylt bredvid kassan. "Vid kontantuttag på mer än 30 000 kr, var vänlig föranmäl." Det måste betyda att den knubbiga mannen satt där med minst 30 papp i sin lilla låda.
Jag har ju lite svarta kläder i garderoben, och nylonstrumpor.
Nä Marie, sluta planera ett rånförsök.

Sorry Börjä, snodde din länk. Men den var så jävla rolig.

överraskad.

Jag fick mvg i Idrott och Hälsa A! Hur osannolikt är inte det på en skala? Jag trodde att jag låg på g. Höll mina tummar (i ett krampaktigt tag) för att få vg. Jag är helt surprised. Nog med skrytet marie.
Den förbannade historian är ju det största orosmolnet just nu. (Fuck the mansroll) Orkar verkligen inte engagera mig.
Dagens ros går till den vänliga själ som lämnat några stackars hallonmuffins i min frys. Patetisk som jag är tryckte jag i mig dom på rekordtid alldeles ensam. Det är så synd om mig.
Lotta kommer hem på nästa fredag! Efter tre långa månader till sjöss är hon äntligen tillbaka. Kära lott, hur har jag klarat mig utan dig?
Lyssnar på Takida - Give into me (Ridin' high verses) mmm. Loveley.

seriöst.

Usch vad jag har mycket att göra. Trots det har jag nog aldrig varit så uttråkad i hela mitt liv.

Jag äter Bafucin bara för att det är så kul när tungan domnar av. (Så kul har jag)
"Sugtabletter. Vita, fyrkantiga och med smak av menthol och pepparmint. Om du fått i dig för mycket läkemedel, kontakta Giftinformationscentralen."

I'm just making sure I don't OD.

Trallalalalaa.

Jag låtsas att jag jobbar på historian. Det går inte så fort framåt när man bara låtsasjobbar... Jag lyssnar tvivelaktigt på min inre röst. Rösten har skaffat sig ett nytt mantra på senare dar.
Jobba inte, slappa mera. Jobba inte, slappa mera. Om och om igen. Man kan ju inte annat än att följa rådet?
Men actually så provar jag min balklänning :) Den är så fin, alldeles blank och skimrande. Längtar.

Satt i lärarrummet förut, skulle ha betygssnack med (orgasm-)Peo om projektarbetet, då lisa kommer stapplandes in och beklagar sig för sin träningsvärk i rumpan. Jag ser något skumt i hennes hår.
- Lisa, du har något bös i håret, säger jag.
- Allt är Jörgens fel, säger hon. (Vår ansiktskliande Historia-lärare) Det är han som orsakat träningsvärk i rumpan och vitt kladd i håret.
En sekunds tystnad innan hon inser vad hon sagt och börjar asgarva.
Mycket obehagliga mentala bilder dök snabbt upp i mitt inre. Jag kommer att plågas av mardrömmar i en månad. Kväljningsfaktorn var hög.
- Lars var också med. (Ännu värre bilder bränner sig fast innanför näthinnan.) Ja, alltså, vi målade Jörgens hus.

Uttråkad till döds.

Det roligaste på dumburken just nu är en (F.Y.I. jävligt B) fransk (dubbad till engelska) dokumentär om gamla châteaux.

Det sitter en fluga på min tv. En envis jävel.

My new love.

Äntligen har jag funnit den sanna kärleken.
Hans mjuka röst finns där så fort jag behöver honom.
Kärlekens ljuva toner förgyller vardagen.
Hela dagen har han funnits där som ett stöd och en bakgrund till det hårda studerande som just nu krävs av mitt arma sinne.
iTunes hjälper mig att kontrollera honom, ibland är han lite väl intensiv. Lindad runt mitt lillfinger, at my back and call, ligger han säkert förvarad i hårddisken.
Han är beroende av mig. Trots att han är precis bredvid berättar han hur han vill komma närmre. "I'm just too far, from where you are. I want to come home."

Michael Bublé, du gör mig knäsvag.

Average.

Så nära, men ändå så långt bort.
Blir mörkrädd när jag tänker på hur nära studenten jag är.
Samtidigt har vi tusen saker att göra klart innan vi äntligen får stå där med champangen och mössorna i högsta hugg.
Min energi är nere under noll. När det är så mycket att göra, hamnar jag i någon sorts försvarsmekanism som säger till mig att bara sitta och slappa. Som en ond cirkel. No shortcuts.

Damn. Man orkar lixom inte vara mer än average.

Bönhörd.

Mina ögon rinner. Det går inte att sova. Varje gång jag blundar och försöker, bränner det bakom ögonlocken. Kan slå vad om att de är blodsprängda.
Vem kunde ana att skillnaden melan alert och halvt medvetslöst kolli endast var 2,5 grader celsius? Så här är jag nu, sängliggandes med 39,5 grader i feber. Skoj. Misstänker halsfluss. Skyller fortfarande på en ensam smittobärare. (You know who you are:P)

Efter detta minst sagt otrevliga stycke är det svårt att tro att den här dagen faktiskt ligger på top 5 över bästa dagen i mitt liv. Pushar 1:a platsen tror jag till och med? Eller, kanske inte riktigt.
Anyways. Har blivit bönhörd idag tror jag. Klarade körkortet idag! Minst sagt oväntat. (se ovan.)
Kände mig lika kass i gårkväll som jag gör nu. Ett exempel förljer för att du lättare ska kunna tänka dig in i situationen : Att i gårkväll förflytta sig ifrån vardagsrummets soffa, med tillhörande filt, var mycket ansträngande. Detta krypin, som blivit mitt försök till att sätta mig själv i karantän under dagen, var jag väl egentligen inte så pigg på att lämna över till de resterande familjemedlemmarna. Det tog 35 minuter att komma upp på mitt rum. Observera att promenaden endast inkluderar ca 7 meter+17 trappsteg. Dags för pyjamasen => Kände mig som en gravid jävla flodhäst som försökte komma i en jumpsuit, även det tog sin lilla tid. Tuppade sedan av i sängen av ren utmattning. Tror inte att panodilen ens hunnit hela vägen ner för strupen innan jag fallti in i dvala.
Imagin the surprise när man vaknar upp med 37,8, som sedan elegant smyger ner till 37,0 innan uppkörningen! Försökte F.Y.I att avboka igår, men det var för sent. Tur det.
Jag klarade det, with a few mistakes visserligen, men ändå.
Jag tacker körprovsförättaren som med ett leende guidade mig genom hela turen. "Jasså, du har ingen röst idag Marie, det ska vi se om vi kan råda bot på. Får jag lov att bjuda på en läkerol?"
Jag får två käringstopp på en parkeringsplats med en liten lutning: "Verkar som om bilen är lite nervös idag ;) "
Läkerolen did it, lätt.

Så trots att jag i skrivande stund ligger i sängen, som en grönsak tillbaka på 39kommanånting, är jag tacksam. Hade gjort en glädjedans om det inte medfört risk att bryta lårbenshalsen, när benen viker sig under mig menar jag.

Vill också ge lite sugarlovin (haha) till A.L och fikan. Låtsades kanske att jag var lite friskare än vad jag var, men det var det värt my angel.

(Testar att blunda, det svider fortfarande.)

Påsk.

Då var det dags igen. Gula fula kycklingar och massa ägg. Egentligen är det ganska trevligt med påsk, men det har tappat charmen lite sedan pappa slutade att göra sin årliga påskäggs-skattjakt. Men egentligen en ganska skum högtid. Vad har gula fluffiga djur att göra med jesus död och uppståndelse. Tänkvärt?

Skodon

Försiktigt tittar tårna fram under täcket, men försvinner snabbt in igen. Det är alldeles för kallt. Utanför täcket härskar vintern.

Just vid uppstigningsdax är det svårt att ana hur våren är på väg. Borde den inte varit här för länge sen?
Jag behöver ett par skor!
Helst stövlar. Men det är vår, sommaren är på väg. Hela vintern har jag knatat runt i mina gympadojjor och nästat frusit sulorna av mig. Nu när jag äntligen fått tummen ur för att köpa mig ett par stövlar, är det för sent.
Nu ska det vara loafers och skor. Sandalerna får heller inte förglömmas.
Mina trampdynor längtar efter sommaren. Sand mellan tårna, gräset som kittlas och den uppvärmda asfalten. Klippor, hav, båtar, milkshake, badboll, kvällsdopp.
Sommarlängtan var ordet.

Projektarbetet.

Äntligen.
Projektarbetet är snart över.
De fyra veckorna som till synes var en stor svart skrämmande fläck på kartan över trean på IT/Media. Med ett öppet sinne och darrande knän valde jag ämne. Foto.
Foto. Foto. Foto. Det är ju kul i alla fall.
Vem vissta att bakom varje bild ligger kilometervis med tankar? Undrar hur många mil det blir för mina nio bilder?
De är i alla fall klara nu. (Men jag vet fortfarande inte om de är orgasm-bra?) Utställningen är bokad på kulturhuset, inte förrän våren -07, men ändå.
Jag avundas de som var så smarta att de valde att jobba i grupp. Det blir ju mindre att göra, och så slipper man lappsjukan framför datorn. Bredvid mig har det inte suttit någon att bolla tankarna med. Alltsom oftast har jag kommit på mig med att ha långa konversationer med mig själv. (Man får kloka svar i alla fall.)
Det är projektrapporten som återstår. Just nu känns det mer lockande att bestiga...(Tänkte säga Mount Everest, men så jobbigt är det nog inte?) berget bakom shell-macken.
Men det stora projekthålet är nog lite mer upplyst. Det har gått ganska smidigt trots allt, och lappsjukan är nog möjlig att bota med en extra kopp kaffe, och om jag har tur, en bit mmm..marabou.

Tribute till musik.

En riktigt pissig dag.
Vaknar med ett ryck av att jag försovit mig, rusar ur sängen och hinner nätt och jämnt stänka lite kallt vatten i ansiktet för att vakna innan jag måste i skorna och ut ur huset. Det är minusgrader och jag hann varken ta mössan eller vantarna. När jag kommer till bussterminalen är bussen försenad.
5 minuter. 7. En kvart. Tidtabellen hånler när det slår mig. Det var fredag igår. Det är lördag idag. Jag är inte försenad, jag är uppe för tidigt. Bussen är inte sen, den kommer inte kvart över sju på lördagar. Förbannad, kall och trött lommar jag med tunga steg tillbaka hemåt.

Vad kan återställa dagen? Vad får vardagen att ljusna, istället för att räcka ut tungan?
Det är de ljuva tonerna från iTunesbiblioteket som muntrar upp. Musiken är som en varm mjuk filt som värmer när det är som kallast. (För att vara så klyschig som det bara går.)

K. T. Tunstall
Jeremy Camp
Lars Winnerbäck
Elliot Smith
Elin Sigvardsson
Bush
Coldplay
Delirious
Derek Webb

Vad hade jag gjort utan er?
Eloge till musiken som muntrar upp.

Big black horse in a cherry-tree.