Skodon

Försiktigt tittar tårna fram under täcket, men försvinner snabbt in igen. Det är alldeles för kallt. Utanför täcket härskar vintern.

Just vid uppstigningsdax är det svårt att ana hur våren är på väg. Borde den inte varit här för länge sen?
Jag behöver ett par skor!
Helst stövlar. Men det är vår, sommaren är på väg. Hela vintern har jag knatat runt i mina gympadojjor och nästat frusit sulorna av mig. Nu när jag äntligen fått tummen ur för att köpa mig ett par stövlar, är det för sent.
Nu ska det vara loafers och skor. Sandalerna får heller inte förglömmas.
Mina trampdynor längtar efter sommaren. Sand mellan tårna, gräset som kittlas och den uppvärmda asfalten. Klippor, hav, båtar, milkshake, badboll, kvällsdopp.
Sommarlängtan var ordet.

Projektarbetet.

Äntligen.
Projektarbetet är snart över.
De fyra veckorna som till synes var en stor svart skrämmande fläck på kartan över trean på IT/Media. Med ett öppet sinne och darrande knän valde jag ämne. Foto.
Foto. Foto. Foto. Det är ju kul i alla fall.
Vem vissta att bakom varje bild ligger kilometervis med tankar? Undrar hur många mil det blir för mina nio bilder?
De är i alla fall klara nu. (Men jag vet fortfarande inte om de är orgasm-bra?) Utställningen är bokad på kulturhuset, inte förrän våren -07, men ändå.
Jag avundas de som var så smarta att de valde att jobba i grupp. Det blir ju mindre att göra, och så slipper man lappsjukan framför datorn. Bredvid mig har det inte suttit någon att bolla tankarna med. Alltsom oftast har jag kommit på mig med att ha långa konversationer med mig själv. (Man får kloka svar i alla fall.)
Det är projektrapporten som återstår. Just nu känns det mer lockande att bestiga...(Tänkte säga Mount Everest, men så jobbigt är det nog inte?) berget bakom shell-macken.
Men det stora projekthålet är nog lite mer upplyst. Det har gått ganska smidigt trots allt, och lappsjukan är nog möjlig att bota med en extra kopp kaffe, och om jag har tur, en bit mmm..marabou.

Tribute till musik.

En riktigt pissig dag.
Vaknar med ett ryck av att jag försovit mig, rusar ur sängen och hinner nätt och jämnt stänka lite kallt vatten i ansiktet för att vakna innan jag måste i skorna och ut ur huset. Det är minusgrader och jag hann varken ta mössan eller vantarna. När jag kommer till bussterminalen är bussen försenad.
5 minuter. 7. En kvart. Tidtabellen hånler när det slår mig. Det var fredag igår. Det är lördag idag. Jag är inte försenad, jag är uppe för tidigt. Bussen är inte sen, den kommer inte kvart över sju på lördagar. Förbannad, kall och trött lommar jag med tunga steg tillbaka hemåt.

Vad kan återställa dagen? Vad får vardagen att ljusna, istället för att räcka ut tungan?
Det är de ljuva tonerna från iTunesbiblioteket som muntrar upp. Musiken är som en varm mjuk filt som värmer när det är som kallast. (För att vara så klyschig som det bara går.)

K. T. Tunstall
Jeremy Camp
Lars Winnerbäck
Elliot Smith
Elin Sigvardsson
Bush
Coldplay
Delirious
Derek Webb

Vad hade jag gjort utan er?
Eloge till musiken som muntrar upp.

Big black horse in a cherry-tree.